Här kommer lite bakläxa och information från Tage Högmark. Tack för ditt mail Tage.

Hej, Erland!

Jag kanske kan hjälpa till lite när det gäller komplettering av bildtexter.

1. Överallt där Pelle Stjernström eller hans syster Maja nämns är rätta stavningen av efternamnet Stjernström. Det står felaktigt Stjärnström ibland.

2. Efter artikeln "Musiklivet i Sikås under 50 år" kommer en stor bild med text som börjar "Sikås Musikkår från 1920-talet." Om personerna vet jag följande (inte så mycket): Stående från vänster Mårten Mårtensson med tenorhelikon, okänd (men kan kanske vara Jonas Jönsson) med tenorhorn, Hilding Paulsson med tenorbasun, Jonas Månsson med barytontuba (om man ska vara exakt, bastuba är en lite kraftigare tuba), Nils Larsson (senare Fresk) med althorn, okänd med trummor. Sittande från vänster okänd med klarinett, Anders Mårtensson med kornett, okänd med kornett, okänd med klarinett (skulle kunna vara Jonas Westlund), Johannes Roos med klarinett.

3. Med Mårten Mårtensson (yngre bror till Algot och Jonas Mårtensson) var det en speciell grej. Jonas Månsson har berättat för mej att Mårten fick barnförlamning (polio) i övre tonåren, vilket gjorde hans högra arm och hand obrukbara. Han var väldigt nedstämd över detta och för att muntra upp honom föreslog hans kompisar (bl a Jonas som var hans närmsta granne) att de skulle bilda en hornorkester. Men Mårten kunde ju inte spela med sin obrukbara högerhand. Då skaffade man speciellt till honom det cirkelrunda tenorhelikonet; han kunde ha det hängande på sig och sköta klaffarna "baklänges" med vänsterhanden. Jag har hört det här gänget, eller delar av det, en gång, på en hembygdsfest som hölls i Nygården troligen sommaren 1937. Då stod alltjämt det hus som i dag är hembygdsgården kvar på sin plats i Nygården. Det var den första hembygdsfest jag var med på, och den överglänser tveklöst alla senare. En av höjdpunkterna var en sketch framförd av Anders Mårtensson och Edwin Tallryd, som spelade två bondgubbar efter en arbetsdag i slåttern. Det blev tal om olika liar de hade erfarenhet av. Den ene berättade att han haft en dräng som medfört en egen lie (en Kalle Roos-lie) med oförliknelig skärpa. Man fick göra vad man ville med den lien, sedan ägaren brynt några drag var lien lika vass igen. Bland annat hade bonden försökt med att i smyg dra några ordentliga drag över eggen med sin mässingssnusdosa (mässing är ju inte bra för eggverktyg). Men näädå, drängen bara drog några drag med brynstickan, så var det lika vasst igen! Men då hade bonden kommit på en grej som han utförde medan drängen sov middag. Han "schefte ôm" (skaftade om) lien: han lossade lieremmen, tog bort lien, täljde till en sned yta på orvets framsida, passade in lien där och band fast den ("bann ti-en") igen. Nu var lien uppochnedvänd och pekade åt höger när han höll orvet rätt. Om han höll lien så den pekade åt vänster som den skulle, var orvet uppochner. Drängen vände och vred på sitt förvända redskap, och utbrast: "Mân de henne begrip je iitt! Vänn je-n sån sô vål-n sån, å vänn je-n sån sô vål-n sån!" ("Men det här begriper jag inte! Vänder jag den så här så blir den så här, och vänder jag den så här så blir den så här!") Detta blev sedan för en tid ett talesätt när något praktiskt/tekniskt blev galet hur man än bar sig åt.

Tack till Tage Högmark för nedanstående bidrag!

Hallå Sikås-Bulletinen!

Har just (080723) upptäckt att ni finns! Det var ju trevligt. Har inte hunnit bläddra så mycket, men jag fastnade för bilden på "Kejsarkronor på Palms tomt". Den väckte ett minne.

Såna blommor hade vi hemma när jag var liten, det vill säga att om vi med liten menar fyra år så är det sjuttiofem år sen. Jag hade då kommit på att det var väldigt roligt att doppa näsan i dessa blommor och sen studera i spegeln hur frömjölet fastnat på den.

När jag blivit lite större upplyste min mamma (Betty Högmark) mej om att vad jag än kallade blommorna så var det ju bra att känna till att de egentligen inte heter kejsarkronor.

– Mân dôm ha kalle dôm sô henen, sade hon. Men de har kallat dem så här (i trakten).

Vad jag nu än kallade blommorna borde jag veta, tyckte hon, att det korrekta namnet var brandgul lilja.

Tittar man i lite nyare floror och örtaböcker finner man att de har huvudnamnet brandlilja, med brandgul lilja som alternativt namn.

Det vetenskapliga namnet är Lílium bulbíferum läser jag i både Den nya nordiska floran (Mossberg/Stenberg, Wahlström & Widstrand 2003) och i Kulturväxtlexikon (Aldén m.fl., LT 1998). Jens Corneliuson upplyser i sin bok Växternas namn (W&W 1997) om att Lilium betyder lilja och bulbíferum knölbärande. Och Kerstin Ljungqvist (som har en sevärd örtagård med diverse attraktioner i Dals-Rostock) gav härom året ut den innehållsrika boken Nyttans växter med egna illustrationer (Calluna 2006, 2007). Där får man bl.a. veta att en del folk i norra Ryssland ska ha kokat lökarna som mat och att även italienarna har gjort det.

Medan brandliljan är både härdig och ihärdig långt upp i norra Sverige, så är den riktiga kejsarkronan, Fritillária imperiális, om jag fattar florans utbredningskarta rätt, inte benägen att trivas i Norrland. När jag nu åter rådfrågar Corneliuson får jag veta att släktnamnet kommer av latinets fritillus, tärningsbägare (man tyckte att blomman liknade en sådan) medan det s.k. artepitetet imperialis betyder kejserlig.

Förlåt om det här blev lite besserwisseraktigt! Men så blir det när man delar med sig av andras vetande. En annan gång ska jag försöka komma med något eget.

Tage Högmark

​

Här är ytterligare ett bidrag från Tage Högmark, som han skickade till gästboken. Tack Tage

tage.hogmark@telia.com 

0141-21 12 19 

Eriksbergsg 25 

591 45 MOTALA 

Hej, Bulletinen!
Arttet te få si gôupspara! Dä va fööscht gången (meir gamma£dags "gannjen") för menn deil.
Det vill säga: Roligt att få se lodjursspår! Det var första gången för min del.
Apropå lodjur så berättade min far Karl Högmark att hans morfar Jonas Abrahamsson på Sikåskälen ("en goffar på tjâ£a", 1836–1916) berättade att han en vinterdag fått besök av en på sin tid välkänd same, "en Lapp-Pe-Oscha", som kom skidande till gården på Sikåskälen alldeles uttröttad. Han var utrustad på det gamla sättet med en spjutstav och möjligen också en kort och en lång skida. Han fick som seden var i denna gård mat och kaffe och en säng att vila i över natten. Nästa dag for han utan att säga ett ord, och "en goffar" tyckte det var lite otacksamt att inte ens säga tack. Frampå eftermiddagen kom den gode Per Olofsson tillbaka. Över axeln hade han hängande ett lodjur som han tippade av i snödrivan på gårdsplanen. Han hade väl ränt tills lodjuret var alldeles uttröttat och sen tagit ihjäl det med spjutstaven. Det var hans sätt att tacka för mat och logi.
Den här historien verkar vara alldeles sann, och det bör den ju också vara eftersom den som sist berättade den ännu är i livet.
Hälsningar
Tage

​

​